Det har gått en tid...
Ojsan hoppsan, var ett tag sen jag skrev nått. Vågar man ens kalla det blogg när det kommer inlägg 2 gånger om året?
Just idag har det rullat tankar in och ut ur mitt huvud. "Jag måste blogga om det här ikväll, det här och det här ska jag skriva om". Nu sitter jag här med 100 osorterade tankar i mitt huvud. Men nästan alla är bra, mitt huvud mår riktigt bra. Mitt hjärta mår underbart. I över 7 månader har jag och Linda varit ett par och det är det bästa som har hänt mig. Jag bär nu ring på fingret och längtar till dagen jag får kalla Linda för min hustru. Jag tänker ofta tillbaka på den där kryssningen då vi träffades, hur glad jag är att jag inte gjorde någonting annorlunda. Hur min axel blir varm av tanken på när hon kryper upp mot den på bussen hem.
Jag alltid varit sån som funderar på hur jag kunde gjort någonting annorlunda. Hur kan jag göra saker bättre. Hur kan jag göra saker bättre? Det kan jag inte har jag lärt mig nu, alla stigar jag har vandrat har lett mig hit. Jag vill inte vara någon annanstans. Att vakna varje morgon med det vackraste brevid mig, att snabbt leta efter hennes hand när vi är ute och går är det finaste som livet kan erbjuda. Att ha henne nära mig är allt jag vill. Och jag älskar henne mer för varje dag som går.
För att vända blad.
Jag har varit lite passiv i min umgängeskrets. Det är inte ett val utan nått som hänt. Jag är inte ensam längre, mitt liv är dubbelt så stort. Jag menar inte att jag var ensam tidigare, och jag tror inte jag behöver förklara den raden.
Jag har dubbel uppsättning släktingar, dubbel uppsättning födelsedagar, dubbel uppsättning av allt. Och det är helt underbart. Jag hoppas att ingen har sett det som att jag övergivit någon, jag älskar er alla (och nej, jag har inte druckit ;) ). Jag hoppas alla vet det och om ni någonsin tvivlar så fråga bara. Jag finns och jag förnekar ingen.
Nu har det gått en tid och jag ska vara mer aktiv här. Sortera min tankar och funderingar. Jag återkommer imorrn. Där har ni ett löfte. Om inte så brinner det i datorn alt. runt knuten.
Nu börjar tisdagens äventyr på 3:an.
På återseende!
(hinner inte köra stavningskontroll, har redan missat 5 min!)
Just idag har det rullat tankar in och ut ur mitt huvud. "Jag måste blogga om det här ikväll, det här och det här ska jag skriva om". Nu sitter jag här med 100 osorterade tankar i mitt huvud. Men nästan alla är bra, mitt huvud mår riktigt bra. Mitt hjärta mår underbart. I över 7 månader har jag och Linda varit ett par och det är det bästa som har hänt mig. Jag bär nu ring på fingret och längtar till dagen jag får kalla Linda för min hustru. Jag tänker ofta tillbaka på den där kryssningen då vi träffades, hur glad jag är att jag inte gjorde någonting annorlunda. Hur min axel blir varm av tanken på när hon kryper upp mot den på bussen hem.
Jag alltid varit sån som funderar på hur jag kunde gjort någonting annorlunda. Hur kan jag göra saker bättre. Hur kan jag göra saker bättre? Det kan jag inte har jag lärt mig nu, alla stigar jag har vandrat har lett mig hit. Jag vill inte vara någon annanstans. Att vakna varje morgon med det vackraste brevid mig, att snabbt leta efter hennes hand när vi är ute och går är det finaste som livet kan erbjuda. Att ha henne nära mig är allt jag vill. Och jag älskar henne mer för varje dag som går.
För att vända blad.
Jag har varit lite passiv i min umgängeskrets. Det är inte ett val utan nått som hänt. Jag är inte ensam längre, mitt liv är dubbelt så stort. Jag menar inte att jag var ensam tidigare, och jag tror inte jag behöver förklara den raden.
Jag har dubbel uppsättning släktingar, dubbel uppsättning födelsedagar, dubbel uppsättning av allt. Och det är helt underbart. Jag hoppas att ingen har sett det som att jag övergivit någon, jag älskar er alla (och nej, jag har inte druckit ;) ). Jag hoppas alla vet det och om ni någonsin tvivlar så fråga bara. Jag finns och jag förnekar ingen.
Nu har det gått en tid och jag ska vara mer aktiv här. Sortera min tankar och funderingar. Jag återkommer imorrn. Där har ni ett löfte. Om inte så brinner det i datorn alt. runt knuten.
Nu börjar tisdagens äventyr på 3:an.
På återseende!
(hinner inte köra stavningskontroll, har redan missat 5 min!)
Ett farväl...
Jag måste nog säga farväl till en av mina bästa vänner. Men det funkar inte längre. I början av våran relation så var allt spännande och nytt. Kommer fortfarande ihåg hur folk gav oss blickar och trodde det bara var en ungdomlig fas. Först träffades vi bara på fester. Men allt känndes så bra tillsammans med dig så våran relation spred sig till vardagen. Du kunde väcka mig på morgonen, viska lite i mitt öra och efter några väl valda ord så befann vi oss på balkongen och avnjöt morgonsolen. Men våran relation börjar tära.
Genom åren har ditt arvode ökat markant, bytt uniform och jag mår fysiskt dåligt tillsammans med dig. Vi har varit ifrån varandra i perioder, men det har bara slutat med tröstätande och till slut går det bara inte längre och jag tar dig i handen och allt känns bra. Du har hjälpt mig och tröstat mig. När jag varit stressad på jobbet har du alltid lyckats lugna ner mig, en liten pratstund i 5 minuter, kanske en kaffe och allt känns bra och jag är redo att jobba. Du bjuder på grymma partytrick och är en total stämningshöjare på fester. Jag minns fortfarande när du inte var portad från krogen. Helt underbart, men nu funkar det ganska bra att gå ut och hälsa lite då och då när du glatt väntar på mig där ute. Jag har presenterat dig för andra och delat med mig av dig. Men nu känner jag att det får vara nog. Snart, inte nu, men snart. Jag ska nog ta dig i handen och gå ut på balkongen. Sen blir det borsta tänder och sova. Men jag kommer sakna dig och jag hoppas vi kan träffas på nån fest i framtiden.
Genom åren har ditt arvode ökat markant, bytt uniform och jag mår fysiskt dåligt tillsammans med dig. Vi har varit ifrån varandra i perioder, men det har bara slutat med tröstätande och till slut går det bara inte längre och jag tar dig i handen och allt känns bra. Du har hjälpt mig och tröstat mig. När jag varit stressad på jobbet har du alltid lyckats lugna ner mig, en liten pratstund i 5 minuter, kanske en kaffe och allt känns bra och jag är redo att jobba. Du bjuder på grymma partytrick och är en total stämningshöjare på fester. Jag minns fortfarande när du inte var portad från krogen. Helt underbart, men nu funkar det ganska bra att gå ut och hälsa lite då och då när du glatt väntar på mig där ute. Jag har presenterat dig för andra och delat med mig av dig. Men nu känner jag att det får vara nog. Snart, inte nu, men snart. Jag ska nog ta dig i handen och gå ut på balkongen. Sen blir det borsta tänder och sova. Men jag kommer sakna dig och jag hoppas vi kan träffas på nån fest i framtiden.
